Vägrar att gå och lägga mig innan jag hittat min snusdosa.

Tänkte att, nu när det är nytt år och så vidare, kan det vara trevligt att börja blogga lite igen. Såhär i januaris första dagar är jag så bajsladdad med både ångest och glädje att jag tror jag måste börja skriva av mig någon stans. Med vetskapen om att jag är en slarvig bloggerska som förmodligen inte kommer uppdatera mer än någon gång i månaden ser jag det mest som ett trevligt försök. Trevliga försök är ju trevligt.

Inför årsskiftet har jag reflekterat lite över det gångna året.

Jag har behandlat frågor som;

Vad är det som luktar? Varför kan jag inte sova? Vem har inte stängt dörren ut till trapphuset? När blev klockan så här mycket? Har det varit en bra dag? Vad har jag gjort? Blev jag gladare? Vem väntar på mig? Hur mycket väger en apelsin? Har jag hamnat rätt? Vart är jag på väg? Hur får man tiden att gå? Är det länge kvar? Hur långt har jag gått? Vad kommer finnas kvar? Vad har format mig? Vad tror jag på? Vem skall ta på mina fötter? Vad är jag bra på? Lyssnade jag verkligen? Vem finns kvar efteråt? Är jag den enda som är vaken? Har det slutat regna? Varför känner jag ingenting? Varför händer ingenting? Har jag slutat röka nu? Varför känner jag ingenting? Hörde han vad jag sade? Varför säger hon ingenting? Hur mycket är klockan? Borde jag vara kvar? Var det egentligen en hemlighet? Skrattar jag för högt? För sällan? När är vi framme?

Och så vidare.

En hel del har väl hunnit hända under 2011. Det har varit vår, jag bodde min sista tid i Umeå. Det har varit sommar, jag bodde i Stockholm. Jag skulle börja läsa på en filmlinje i augusti. Ordnade bra lägenhet som blev för sunkig och för trång, bra jobb som tog slut. Flyttade ihop med en bra tjej som kom att driva mig till vansinne, och jag henne. Ringde till skolan och sade tack, men nej tack, flyttade till Malmö. Till Ryan. Min finaste bästa. Sökte intensivt efter något slags jobb men med ett sisådära resultat. Kom tillslut in på mitt sjättehandsval Genusvetenskap vid Malmö högskola. Var där en gång. Kom in på Dokumentärt berättande på halvfart, där jag trivts bra. Passiv kreativitet och tid att tänka. Vi har en fin lägenhet. 2600 i månaden, csn ger ut 4200. Ord är överflödiga, vi har det lite körigt med pengar. Jag har ett extrajobb som är så tråkigt att jag är villig att betala för att slippa jobba. Jag har jobbat ändå, varit duktig, men nu tänker jag inte jobba mer. Efter tre månader i Malmö sprang jag in i en järnvägg. Pang bom ba. Nu tar jag det lite mer manjana. (kan inte göra spanska slingriga n).

Jag kommer bo kvar i Malmö. Fortsätta plugga här och bo här med Ryan. Vi hare så fejnt.

Jag tänkte sammanfatta mitt 2011 i ord och bilder, men det orkar jag verkligen inte.

Har i alla fall klippt av mig håret ocg färgat det svart. Och gnällt en del över detta.

Vi åkte hem till min mamma i norrland över jul. Det var som vanligt hur mysigt som helst.

Moffa somnade till kalle anka i vanlig ordning, snapsen tog och aliaskriget bröt ut fram mot småtimmarna,

magsäcken växte sig till dubbel storlek och tomten var full. Såsom många andra.

4

Jag brukar inte bry mig om nyårslöften.

Men i år bestämde jag mig för att slå på stort och lova mig själv att jag 2012 skall ägna året åt att

"satsa på mig själv" Ryan lovade att han skall börja odla fruktkoriander.

Nyår blev i Malmö. Jag gillar egentligen inte nyår. Men jag gillar fuskbubbel, fuskjuveler och raketer.

50% av mina syskon förgyllde kvällen genom att vara här.

Sista bilden 2011

Första bilden 2012

Puss och hej

Åker buss. Eller sitter i en buss som står stilla. En unge med kålrotsfärgad hy och små ögon trampar ihjäl en skalbagge precis utanför fönstret och jag kan inte sluta titta. Snorunge. Jag kan inte komma undan tanken på hur det gula skalbaggemoset smakar. Det är lite plågsamt. I sätet snett framför mig sitter en tant som jag vet heter Marianne. Marianne. Jag vet vad hon heter för att hon varit min dagisfröken. I ett gruppfoto från dagis sitter jag i hennes knä har jag för mig. Jag med farligt röd mjukisdress, ny för dagen. Hon med vanliga 40+kläder. Nötta jeans. Som dagisfröken går man nog igenom fler gruppfoton än de flesta. Undra om hon känner igen mig. Jag har ju förändrats en del. Det har inte Marianne, hon ser precis likadan ut. Hon har inte åldrats alls medan jag blivit transformerad från kindnypsgulligt mjukisbarn i pagefrisyr till 1,75m småsur tjej snett bakom på bussen.  Marianne verkar hålla hårt vid sin stil. Ful stil. Onödigt tantig. Decimeterlångt hår som står uppåt, svarta icke åtsmitande kläder som hänger nedåt. Skor i stilsam modell fast med en smart sula, en sula som fjädrar. Tanter klipper håret kort så det lutar uppåt i samma takt som huden i ansiktet börjar luta nedåt. Marianne har sett mig naken. Bussen har stannat i Hoting, det borde vara svårsamt att vara fullständigt nöjd med livet om man bor här, tänker jag. Dock besitter jag ingen ingående kunskap om Hoting. En sommar jobbade jag här med att sälja korv på stallbacken under den årliga folkfesten Hotingtravet. Minns jag var rädd för Zigenarna, för att de skulle råna mig. Minns jag kände mig hotat av deras kläder. Trångsynt korvtjej 12 år. Det är skitlite folk på bussen, det är rätt provocerande. Jag får lust att hinna sitta på alla säten. Kanske är det det närmaste man kan komma frihet när man åker buss. Att positionera sig på så många ställen som möjligt . Festivalbussar är en annan sak, då kan det ju vara gött att ta en tupplur på toan eller så utan vidare eftertanke, men på en vanlig tisdagseftermiddag känns det lite laddat. Sist jag åkte festivalbuss  råkade jag hälla en hel grogg över chaffis högra axel och knä när jag skulle vrida upp volymen till någon glättig Tom Jones-dänga. Hoppas det bli sommar snart. Det måste det bli för jag har åkt ifrån min vinterjacka. Dorotea. Utanför står en fet kvinna i svart volangkjol, legins med sådana trendiga fuskskinndetaljer, uggs och fleecetröja med skoterlogga. I ena handen håller hon en cigg och i den andra ett blått litet barn. Jag måste sluta röka.

Är inte riktigt klok.

Om jag och herr Karlsson vore feskar. Han är duktig han.