Känner lite att högra sidan av samvetet pulveriseras
till någon form av självdestruktivitetsextrakt som
jag nu i bakfull morgonstund blandar ut med kaffet.
Kaffet som för den delen inte längre ser ut som kaffe
eftersom sojamjölkens skumma karaktär skurit sig och flutit
upp till ytan och bildat små måln, som inte avbildar varken
djur eller fordon. Jag ser alltid långa personer som står böjda
mot varandra i en ring när jag spår i kaffesump, frågan är om
det är i brist på, eller tack vare min fantasi. Och frågan är väl
också vad det kan tänkas betyda. Långa månniskor över lag är ju skojigt,
men har liksom inte riktigt samma tydliga karraktär som om jag skulle ha
spått ett vikingaskäpp eller liemannen. Eh. Nej.
Nåväl.
Jag borde nog ta en promenad, äta en vitamin och inte vara ett dugg full.
Vi borde ha stannat hemma, jag borde vara hos min mamma och hjälpa henne
att städa ut vinden, jag borde ha hälsat på Christin och bebisen, jag borde
ha ett jobb och en lista och en viktigt-perm, jag borde ha sorterat, städat,
bestämt mig, ätit frukost, mediterat, varit lite mer trevlig och kanske
vara en lite bättre kompis, hört av mig osv.
Jag har blivit lite sämre med tiden kan man tycka. Fast a, vafan, vem
har inte det.
Borde fila på ett försvarstal, eller bara erkänna att ja, jag är ju lite speciell.

Och sommaren är so far so good.