De senaste 2,5 minuterna kan mycket väl
ha varit de längsta i mitt liv. Jag hade tänkt
förklara varför. Mr./Ms. psykoligistudent eller
annan insatt skulle väl förmodligen hävda att
något traumatiskt hänt mig när jag var runt 0-2 år
sisådära runt det orala stadiet osv, alltså begreppet
oral fixering är ju inte vidare hett. Men jag stoppar
saker i munnen, helt okontrollerat. Till att börja med
suger jag fortfarande på tummen (fast snart inte)
och har fortfarande inte lyckats sluta röka osv
(och inte heller försökt kan tilläggas), men sedan
kommer vi till allt annat som jag stoppar i mitt gap.
Alltså, det är inte direkt så att om jag går på gatan
och ser en gammal skosula någon tappat, att jag då
tvångsmässigt måste knövla in den i truten för att tysta
rösterna i mitt huvud. Nej, mer t.ex. att ett av gemen i
skålen ibland sticker ut lite, lite och förmodligen vill få
plats i min mun. Vilket passande nog var ungefär exakt
det som hände mig nyss. Här satt jag alltså i lugnan ro och
sög på mitt gem, inte ett ont anande tills pötsligt,
min tunga sitter fast. Det gör jätteont.
Jag har alltså lyckats lirka tungan runt gemet, in och ut,
fram och tillbaka, hit och dit och tillslut slagit någon sorts
råbandsknop tills gemet höll mig i ett pinande dödsgrepp.
Eller, jag hade i alla fall lyckats fastna på något främmande vis.

Att jag nu sitter här vid liv är något jag för några få minuter sedan aldrig
hade vågat hoppas på, jag skulle kunna ge 25 kronor (tilläggas bör att 25 kronor är
precis allt jag har ur en ekonomisk synvinkel)
för att få se hur det såg ut när jag i panik stod hukad på golvet, skrek
(av någon anledning valde jag utropet hoppsan)
och drog i min tunga tills ansiktet blev högrött tills gemet tillslut släppte efter,
det kom blod och jag ska i detta nu gå min väg och uppsöka tröst.