Det här med att vara trött.

För tillfället är jag egentligen inte alls särskillt trött, det
är mer någonting jag säger. Eller ja, jag är ju allergisk mot
pälsdjur, vilket är lite ironiskt på många plan, och då blir man
ju lite trött rent fysiskt, vill blunda osv. Sen är jag kanske lite
sliten just för tillfället. Jag är just nu hemma hos min mor för
någon sorts mellanlandning, sover och packar om min väska. Det som
är konstigt på riktigt är att det nu är urkultveckan som jag verkligen
gillar och jag känner inte någon stans att jag vill åka dit. Det ska jag
ju självklart göra i alla fall, men det känns en smula efterblivet att jag
på senare dar börjat tänka två gånger istället för knappt alls.

Nåväl.

Min trötthet blev i alla fall aktuell och omtalad vid middagsbordet denna afton och den
sorgligaste av slutsatser jag nu måste dra av det är att jag blivit vansinnigt
tråkig i jämförelse med den tiden jag sprang runt rödmosig i pyjamasbrallor. Eller vadå,
det gör jag fortfarande now and then. I alla fall, när jag var liten förvandlade jag
min trötthet till ett tillfälle att lätta upp. Klassikern var att jag tog mina
händer runt mitt välsvarvade klotrunda anlete, klämde ihop mina tiokiloskinder, sprang runt,
runt i lägenheten och vrålade GÖTEE!! så högt jag kunde, sant. Jag kunde även stå långa stunder
framför spegeln med händerna och kinderna i samma position bara för att stå och asgarva åt
hur fullkomligt galet ful jag var när jag gjorde så.
Jag känner inte så ofta längre lusten att göra så. Fast kanske är det något slags friskhetsbevis.
Vem vet.