Först när jag blev pickad på axeln av en välbyggd pensionär i vågad scarfs insåg
jag hur högt jag hade stämt upp i "här dansar herr gurka" inne på Ica. 
Jag har funderat över den här "bloggen" (två citationstecken på endast två meningar),
alltså det är ju kanske världens genom tidernas sämsta blogg. Jag bestämde mig för att
ta bort den, vilket jag uppenbart inte gjort. Istället ska jag fortsätta att med nöje skriva
världens sämsta blogg. Eller sämsta och sämsta, jag kan ju i ärlighetens namn egentligen
inte säga att jag läst någon bättre, jag vet inte hur en "bra" blogg skulle se ut, jag gillar
ju inte ens bloggar, inte alls, jag tycker nog faktiskt illa om bloggar. Och bloggare, erkända
bloggare, sådana som skulle i ett frågeformulär fylla i
"Fritidsintressen - Vänner, mysiga spelkvällar och min blogg." Och jag, precis som alla andra som
bloggar sätter mig vid mitt tangentbord och tänker mig att "åh, nu har jag verkligen någonting att berätta", det är ju verkligen den konstigaste formen av egoonani (gillar att det går att forma ord med två o:n som möts, mm, oo).
Bara det att man överhuvudtaget tror att någon gives a shit vad man gör, tänker eller upplever. Men det
de flesta bloggentusiaster verkar ha fått för sig är att, gud, vilken bra blogg det här är. Så, för att
på något sätt ursäkta mig för er (jag fattar verkligen inte vilka ni är, eller hur lite ni egentligen har
för er om dagarna för att faktiskt läsa den här skiten" som faktiskt läser den här bloggen och säga,
jag vet att jag suger, men jag tänker inte sluta.

Han ville i alla fall bara säga att han tyckte att jag sjöng fint. Gubben med scarfsen alltså.

Amen