Hela veckan so far har jag spenderat med pannan i handflatorna och
känt allmän dödsångest över att jag måste göra mindre roliga saker som
i det här fallet att skriva en hemtenta. Ljuset börjar nu i alla fall skönjas någonstant på
armlängds avstånd. Är molnen förresten så stora som de ser ut på himmelen? Det har jag alltid undrat.
Tror dessutom jag varit säker på någon tes gällande moln för ett tag sedan, jag minns inte riktigt
vad det var jag var säker på, men jag minns att jag ljög när jag sa att det var bevisat att det minsann
var precis på det sättet jag trodde.
Snart har jag i alla fall kravlat mig upp ur den brunnsdjupa tentapölens blaskiga mörker. Det som ororar
mig lite är dock att jag har samma känsla för tentan som för min moln-tes.