Jag och fröken Burlin pratade idag om saker man lånar av varandra.
Jag har till exempel, av en händelse, glömt en liten staty föreställande
Per Moberg hemma hos henne. Vi ser det nu som att hon lånat den av mig.
Var går egentligen gränsen för vad som är ok att låna? Jag går ju inte gärna
hem till någon och säger "schysst dörr, är det ok om jag lånar den?" Samma
sak gäller ju i princip de mesta av prylar man äger bara för ägandets skull, som
inte fyller någon anna funktion är att låta sig bli tittad på, såsom tavlor,
prydnadstjofs osv. En sak man ganska fort kan komma fram till är att det oftast
är praktiska saker man lånar, hammare, bakmaskin, böcker, tillochmed kläder osv, etc, mm.
Men vart hamnar man då? Skall man gradera det efter i hur stor nöd man är av saken i sig?
Om jag kommer hem till någon som uppenbarligen inte använder sitt vattenpass kanske jag
tänker att åå, ett vattenpass är precis vad jag behöver för att hänga upp lite tavlor hemma.
Hittar jag däremot en tavla som står lite slött lutandes mot väggen och tycker att den är jättefin
drar jag mig nog för att fråga om jag får låna den.
Tål att reflektera över.
Idag återskapade jag förresten mitt facebookkonto, jag såg mig runt i fem minuter och tog sedan
kvickt bort den igen. Jag skapade då istället ett nytt konto med en ny mailadress men jag tog
lika snabbt bort den igen. Jag försöker tycka att facebook är bra och kul, men icke.